Jag och mitt huvud...

Just nu slår jag i huvudet hela tiden. I förra veckan lyckades jag trilla från Bobbycaren (stod på den istället för att sitta) och slå i pannan och näsan. Igår, när jag sprang runt i vardagsrummet, krockade min tinning med bordskanten. Det gjorde riktigt ont! Efter en stund blev jag slö och visade tecken på att må illa. Mamma ringde sjukvårdsrådgivningen för att se vad om de tyckte att vi skulle ta oss till ett sjukhus. Medan mamma väntade i telefonkön passade jag på att kräkas. Pappa tog mig till duschen. Först var jag ledsen, men sedan blev det bättre och jag blev mycket piggare än innan jag hade kräkts. På sjukvårdsrådgivningen tyckte de absolut att en läkare skulle titta på mig eftersom jag hade kräkts. Vi fick en tid till Slottsgatan. Va! Inte akuten, tänkte mamma. Akutverksamheten har tydligen flyttat till Slottsgatan. Men varför har de då byggt nytt vid akuten? I alla fall, efter en stund ringde hon från sjukvårdsrådgivningen upp igen och sa att vi är tvungna att åka till Västervik. Det fanns ingen läkare på plats som kunde ta sig an sådana här fall. Så det blev en tripp till Västerviks akut. Där lyssnade doktorn med stetoskop, klämde på magen, kollade ögon och öron och lite till. Han konstaterade att det inte var någon fara och vi fick åka hem igen. Kunde inte en läkare i Oskarshamn ha gjort detta? Sedan var allt lugnt och mitt stackars huvud fick vila resten av dagen. Jag var pigg och glad som vanligt.

Fast i morse var det dags igen. Jag smet med pappa ut i trapphuset när han skulle gå på morgonen och började krypa uppför trappan utanför dörren. När jag skulle gå tillbaka ner trodde jag att det bara var ett trappsteg kvar, men det var två... Jag trillade och slog pannan i betonggolvet. Jag fick en rejäl bula men blev varken slö eller behövde kräkas.

Nu får det vara bra med att slå sig i huvudet! Nästa gång kanske det blir allvarligt...