Snorkråkan - världens minsta fågel

Idag när mamma sa att jag hade en snorkråka i näsan blev jag väldigt fundersam. "Ka-ka?" frågade jag och pekade på näsan. Menar mamma att jag har en kråka i näsan?!?

Hosta!

Jag har fått hosta vilket inte är särskilt skönt på grund av att jag har opererat mig. Det gör ont! Mamma och pappa ger mig smärtlindrig så att jag ska slippa de värsta smärttopparna. Men det gör ont i alla fall. Jag försöker motarbeta hostan för att slippa få ont... Hoppas att jag blir bättre snart!

Allt ser bra ut!

Allt såg bra ut vid återkontrollen =) Det hade inte börjat vätska sig igen och det hade inte börjat läcka vid stygnen. JIPPI!!!

Hemma igen

Vi har varit hemma i en vecka nu. Operationen gick bra och mamma och pappa tycker det är så underbart att allt detta är över. Eller snart i alla fall. På tisdag ska vi på återkontroll hos hjärtdoktorn i Västervik. Han ska göra UL av hjärtat och se så att det inte har börjat vätska sig i såret i hjärtat. Det kan fortfarande börja göra det.

Operationen skedde måndagen den 14/11 kl. 10:50 till 15:50. Det var jobbiga, oroliga och ångestfyllda timmar för mamma och pappa. När kirurgen ringde och sa att allt gått bra drog mamma och pappa en lättnads suck. Vid 17:00 fick mamma och pappa gå in till min sal på BIVA (barnintensiven). Jag var inte vaken, men mamma och pappa ville se mig. Jag sov. Jag hade många slangar i kroppen till olika apparater. Mamma tyckte, konstigt nog, att respiratorslangen i näsan såg otäckast ut. Det var för att den var så tjock. Mamma och pappa kunde inte göra så mycket mer än att lita på personalen på BIVA och gå till hotellet och sova. En sköterska rådde dem till det så att de skulle orka med morgondagen.

Morgonen därpå kom mamma och pappa till BIVA. De möttes av en vaken tjej där de precis hade tagit bort respiratorslangen och annat. Jag blev ledsen och mamma och jag gosade. Pappa pussade också på mig. Jag somnade på mammas hand. Denna dag kom jag ner till avd. 67. Jag var 20 timmar på BIVA. Mamma och pappa hängde inte med. Det gick så snabbt. Men skönt var det. Det tydde på att allt gick åt rätt håll.

De följande två dagarna var kämpiga, men jag blev bättre och bättre. På fredagen (femte dagen) var jag uppe och gick och lekte nästan som vanligt. Jag fick ha en ryggsäck på mig med alla apparater i. Jag hade ju EKG- och en pacemakerapparat. Men jag lärde mig att parera det bra =).

Den följande veckan var jag kvar på grund av att läkarna inte var nöjda med hur rytmen vid Sinusknutan i hjärtat slog. Det är den som talar om för hjärtat att det ska dra ihop sig (enkelt förklarat). Det kunde bli så här efter en sådan här operation. Läkarna förvarnade mamma och pappa innan operationen att en del kunde få ha pacemaker upp till två veckor efter operation. Det var så det blev för mig.  Under denna vecka lekte jag mycket med dockorna och drog dem i olika barnvagnar. Jag älskade även att gå bort till ett annat rum med leksaker, för där fanns ett stort akvarium att titta på. Men det mest fantastiska var ändå lekterapin. Där fanns allt!