Allt ser bra ut!

Allt såg bra ut vid återkontrollen =) Det hade inte börjat vätska sig igen och det hade inte börjat läcka vid stygnen. JIPPI!!!

Hemma igen

Vi har varit hemma i en vecka nu. Operationen gick bra och mamma och pappa tycker det är så underbart att allt detta är över. Eller snart i alla fall. På tisdag ska vi på återkontroll hos hjärtdoktorn i Västervik. Han ska göra UL av hjärtat och se så att det inte har börjat vätska sig i såret i hjärtat. Det kan fortfarande börja göra det.

Operationen skedde måndagen den 14/11 kl. 10:50 till 15:50. Det var jobbiga, oroliga och ångestfyllda timmar för mamma och pappa. När kirurgen ringde och sa att allt gått bra drog mamma och pappa en lättnads suck. Vid 17:00 fick mamma och pappa gå in till min sal på BIVA (barnintensiven). Jag var inte vaken, men mamma och pappa ville se mig. Jag sov. Jag hade många slangar i kroppen till olika apparater. Mamma tyckte, konstigt nog, att respiratorslangen i näsan såg otäckast ut. Det var för att den var så tjock. Mamma och pappa kunde inte göra så mycket mer än att lita på personalen på BIVA och gå till hotellet och sova. En sköterska rådde dem till det så att de skulle orka med morgondagen.

Morgonen därpå kom mamma och pappa till BIVA. De möttes av en vaken tjej där de precis hade tagit bort respiratorslangen och annat. Jag blev ledsen och mamma och jag gosade. Pappa pussade också på mig. Jag somnade på mammas hand. Denna dag kom jag ner till avd. 67. Jag var 20 timmar på BIVA. Mamma och pappa hängde inte med. Det gick så snabbt. Men skönt var det. Det tydde på att allt gick åt rätt håll.

De följande två dagarna var kämpiga, men jag blev bättre och bättre. På fredagen (femte dagen) var jag uppe och gick och lekte nästan som vanligt. Jag fick ha en ryggsäck på mig med alla apparater i. Jag hade ju EKG- och en pacemakerapparat. Men jag lärde mig att parera det bra =).

Den följande veckan var jag kvar på grund av att läkarna inte var nöjda med hur rytmen vid Sinusknutan i hjärtat slog. Det är den som talar om för hjärtat att det ska dra ihop sig (enkelt förklarat). Det kunde bli så här efter en sådan här operation. Läkarna förvarnade mamma och pappa innan operationen att en del kunde få ha pacemaker upp till två veckor efter operation. Det var så det blev för mig.  Under denna vecka lekte jag mycket med dockorna och drog dem i olika barnvagnar. Jag älskade även att gå bort till ett annat rum med leksaker, för där fanns ett stort akvarium att titta på. Men det mest fantastiska var ändå lekterapin. Där fanns allt!

Avresedags...

Mamma och pappa håller på att packa och greja. De säger att vi ska åka bort och sova på hotell. Vi ska visst åka bil i många timmar till ett ställe som heter Lund. Imorgon ska vi träffa doktorn som ska kolla på mitt hjärta. Vi ska tydligen vara bort i många dagar. Mormor och moster Lisa ska passa Simba när vi är borta. Han får inte följa med.

Vi håller tummarna för att jag får hålla mig frisk nu ända fram till måndag...

Vecka 2 avklarad

Nu har vi klarat oss igenom två veckor med att mamma jobbar, pappa pluggar och jag har mys med mammas faster Lillan och farfar. Fast nu har stackars "gammel"-faster Lillan blivit sjuk. Hon har blivit förkyld och hostar jättemycket. Undrar om det är jag som har smittat henne? Farfar är också hostig, men känner sig pigg. Så imorgon ska pappa vara hemma med mig och på tisdag ska mamma vara hemma. Onsdag, torsdag och fredag vet vi inte än. Det beror på hur farfar mår... Vecka 44 har mamma höstlov, som tur är!

Nu har snart allt som mamma befarat blivit verklighet:

1. Missat operationsdatum på grund av sjukdom
2. Att det blir utdraget och lång väntan på grund av att mitt hjärtfel inte är akut (har dykt upp andra mer akuta operationsfall så att jag har fått backa)
3. Försäkringskassan inte godkänner att vi får vara ta ut tillfällig föräldrapenning
4. Att farfar eller faster Lillan ska bli sjuka och inte kunna ta hand om mig under dessa tre veckor

Då har ändå inte allt som mamma befara slagit in än och dessa saker tänker hon inte skriva ner, för då slår väl de också in. Hon vill inte ens tänka i de banorna utan hon fokuserar helt på att operationen blir av den 14/11 och att vi kan lämna detta bakom oss friska och lyckliga.

En vecka avklarad...

Nu har vi kört en vecka med att jag är hos mammas faster Lillan måndag och tisdag och att farfar kommer och passar mig onsdag och torsdag. Det har gått bra, så nu kör vi vidare en vecka till. Mamma har varit trött och haft mycket migrän efter jobbet, men hon har sluppit förkylning. Pappa pluggar på och har också sluppit förkylning. Däremot har lilla jag blivit förkyld och hostig, men jag är pigg och feberfri. Så det finns hopp om att jag ska hinna bli fri från hosta och förkylning till den 14/11.

Vi håller tummarna!

Lite ändring på läget...

Mamma skrev att de inte hade något annat val än att låta mig börja på dagis igen, men mamma har gått och grunnat lite på detta. Hon fick ångest över denna situation, eftersom det i praktiken skulle innebära att jag skulle hinna vara på dagis i två veckor innan det var dags att plocka hem mig igen. Precis lagom för att hinna bli sjuk igen! Och tänk om jag fick något annat, än en förkylning, som det kanske skulle dröja längre tid än två, tre veckor för att tillfriskna. T.ex. vattkoppor, svinkoppor och annat.

Istället blir det så att farfar och gammelfaster Lillan ska hjälpa till att passa mig. Gammelfaster tar måndagar och tisdagar och farfar onsdagar och torsdagar tre veckor framåt. Pappa och jag kommer att ha mys på fredagarna =). V. 44 är mamma ledig så då har hon och jag mys och v. 45 tar förmodligen pappa hand om lilla mig. För går allt som det ska åker vi till Lund på torsdagen v. 45.

Jävla skit!

Jaha, nu har det hänt som mamma var rädd för. Försäkringskassan har inte godkänt att mamma får ta ut tillfällig föräldrapenning på grund av väntan inför en operation. Trots att jag har varit så mycket sjuk! Tydligen är det någon "specialist" på försäkringskassan som beslutar detta. Mamma är vansinnig, men kan inget annat, just nu, än att gilla läget. Hon ska överklaga beslutet, men till 95 % går det inte igenom...

Efter detta tråkiga besked ringer mamma till Lund för att berätta läget. Då meddelar "sköterskan" att vår otur vad gäller operationstid fortsätter. Inte nog med att det var tre ganska tunga fall som dök upp och som gjorde att vi fick vänta på operation. Nä, nu är det också tal om att ett svårt fall från en annan klinik ska komma till Lund. Då ser helt plötsligt chanserna ännu mörkare ut. Så nu har mamma och "sköterskan" i Lund bestämt ett operationsdatum, måndagen den 14/11. Då ser det ut som att det har lugnat ner sig och så är alltid måndagar bäst att bestämma. Så nu håller mamma och pappa tummarna för att detta ska gå vägen.

Fram till den 14/11 har mamma och pappa inget annat val än att låta mig gå till dagis. Fast två, tre veckor innan operation ska de ta hem mig för att jag ska ha en chans att vara frisk till operationstillfället.

NU FÅR VI HOPPAS ATT DET LÖSER SIG!!!

Väntans tider...

Nu har mamma och jag varit hemma i en månad från dagis och jobb. Jag är frisk sedan en vecka (efter avslutad penicillinkur. Det visade sig att jag hade streptokocker) och vi går och väntar på en ny operationstid. Tyvärr verkar det som att vi får vänta en stund. Mamma och pappa trodde att vi skulle få en ny operationstid under denna vecka, men så lär det inte bli. Det har dykt upp tre akuta fall som måste opereras snarast. I och med att det inte är en akut operation för min del så får jag vänta. Vilken tur att jag inte är medveten om alla turer fram och tillbaka. Fast det är desto jobbigare för mamma och pappa. Så, nu får vi se när vi får en ny operationstid. I Lund trodde de att det skulle dröja. Men man vet ju aldrig om någon blir sjuk och då blir vi erbjudna tid...

Feber...

Jaha, så har det blivit så som mamma och pappa oroade sig för. Jag har feber och operationen får skjutas på framtiden. Vi hann mer eller mindre bara att tala om för sköterskan i Lund att vi kör. Inom en timme efter det tyckte mamma att jag kändes varm och var inte riktigt mig själv. Hon tog tempen och den visade 38,3. Bara att ringa till Lund. Sköterskan i Lund sa att vi har slagit hastighetsrekord. Det är ingen patient innan som fått skjuta på operationen så snabbt.

Imorgon ska jag och mamma till Västervik för att kolla om det är en bakterie jag har dykt på eller inte. Efter det ska vi höra av oss till Lund igen. Mamma tänker vara hemma med mig fram tills vi får nästa operationsdatum. Då hoppas mamma och pappa på att jag ska hålla mig frisk så att operationen kan bli av. Jag har nämligen väldigt lätt för att bli smittad. Jag klarade knappt en hel vecka på dagis under förra säsongen utan att jag hade feber och var förkyld.

Hjärtoperation på g

Idag, på eftermiddagen, ringde de från Lund och frågade om vi fortfarande vill ha operationstid från "snabblistan". Det är nämligen en person som lämnat återbud. I så fall är det aktuellt för en operation på måndag (5/9). Vi ska i så fall komma till Lund under torsdagen och så skrivs vi in på avdelningen på fredagen. Mamma och pappa har bestämt sig för att vi kör. Det är inget att skjuta på. Det är ju något som tyvärr måste göras... Men mamma och pappa har en nervös känsla i magen och oron gnager. Tänk om det händer något under operation? De känner också oro över att jag ska bli sjuk så att operationen får skjutas på framtiden tills jag är frisk. Då kommer de ju att få göra om hela proceduren från början med alla vad det innebär vad gäller oro och tankar...

Jaha, ja...

I dag ringde mamma till Lund för att ge dem telefonnummer, så att de kan nå oss ifall en operationstid skulle dyka upp. Det börjar med att sköterskan säger: "Det funkar inte så..." Vad? tänkte mamma. "Men den andra sköterskan sa att vi skulle ringa detta nummer om vi ville lämna telefonnummer...". Men det hela löste sig och sköterskan tog telefonnummer. Så nu får vi se hur det blir. Fast mamma tyckte att det lät som att det inte var stor chans till operation innan hösten och alla sjukdomar. Vi får se!

Mamma har ringt till Lund...

...eftersom vi inte har hört något om min hjärtoperation. Sköterskan, hon pratade med, sa att chansen för en operation innan hösten är minimal. Nu till sommaren gör de bara akuta och halvakuta operationer. Min operation är inte akut. Visserligen tycker mamma och pappa att det är skönt, men de tycker det är jobbigt att gå och vänta. Fast de förstår det också. De mer akuta hjärtoperationerna måste göras i första hand. Men, i alla fall, i mammas och pappas lilla värld är det jobbigt (jag är lyckligt ovetande). Mamma och pappa vill ha det gjort och att allt har gått bra, så att de slipper oroa sig. Samtidigt är det en oro kring själva operationen. Tänk om det inte skulle gå bra. Tänk om just deras lilla flicka tillhör de undantagen som det tillstöter komplikationer på? Fast så får de inte tänka! De måste fokusera på att det kommer att gå bra.

Sköterskan i Lund sa att vi kunde hamna på en "snabblista" om vi ville. Då ringer de typ två dagar innan och säger att det finns en ledig operationstid. Då är det någon av de halvakuta operationerna som har fått förhinder, t.ex. att barnet har en infektion, och inte kan opereras. Mamma och pappa vet inte riktigt hur de ska göra...

Hjärtoperation...

Idag fick mamma och pappa veta att det blir en operation på mitt hjärta. Hålet behöver täppas till. Trots att de vetat hela tiden att det kan bli en operation kom beskedet som en chock. De har nämligen trott att hjärtdoktorerna skulle fortsätta att tycka att det kan avvakta med operation av hjärtat, eftersom att det kanske kan växa igen. Dessutom har de gått och väntat på att få en tid för fotoperation. Snacka om vändning! Hjärtat ska opereras någon gång inom de närmaste tre månaderna (mars, april, maj).

Undersökning av hjärtat...

I måndags var jag, mamma och mormor iväg till sjukhuset för undersökning av mitt hjärta. Pappa kunde tyvärr inte följa med. Han har varit borta mycket från skolan på grund av sjukdom, så han kände att han inte kunde missa en dag till... På bilden ovan ser ni när jag och mormor leker med några av de roliga leksakerna som fanns i väntrummet medan vi väntade på doktorn.

Innan vi fick träffa doktorn tog de vikt och längd på mig. Nu är jag en stor flicka och ska vägas på en sådan våg som stora barn gör. Mamma försökte ställa mig på vågen, men jag vägrade så mamma satte mig på vågen istället. Jag vägde 10, 5 kg. De ville även mäta mig vid en mätsticka som hänger på väggen, men jag var för kort. Den börjar vid 80 cm och jag var 79 cm lång.

Efter mätning och vägning bar det i väg till ett annat rum för EKG. Gissa om det var mycket sladdar att hålla reda på. Men den roliga sköterskan gav mig något annat att leka med.

Sedan var det dags att träffa doktorn. Han pratade lite med mamma och lyssnade på hjärta och lungor med ett stetoskop. Efter det var det dags för ultraljudsundersökningen av hjärtat. Det gick tydligen inte lika smidigt den här gången. Mamma säger att jag fått lite mer egen vilja sedan sist. Jag var inte alls sugen på att ligga på ryggen och försökte ta mig upp. Mamma höll fast mig och jag blev arg. Fast efter en stund gav jag upp för ett tag och låg kvar på rygg och grejade, som ni ser på bilden ovanför.

Innan vi fick åka hem var vi iväg och röntgade mina lungor. Det gick bra när jag skulle ligga på ryggen med armarna uppsträckta och ta en röntgenbild. Det gick inte alls bra att ta röntgenbild när jag skulle ligga på ena sidan. De fick hålla fast mig, eftersom att jag ville vända på mig hela tiden. Jag blev vansinnig! Men till sist blev de nöjda och vi fick gå.

Mamma, jag och mormor fikade lite innan vi åkte hem. Jag somnade i bilen efter en intensiv dag...

Mammas kommentar: Hjärtat såg likadant ut som innan och förmodligen kommer det bli att fortsätta att avvakta och se vad som händer. Så länge Alicia inte är påverkad blir det förmodligen ingen hjärtoperation. Doktorn skulle prata med doktorn i Lund också.

Vad gäller operation av foten såg doktorn inget hinder för operation, eftersom Alicia inte har hjärtsvikt. Men även här skulle han prata med doktorn i Lund. Efter det är det narkosläkaren i Linköping som avgör vad gäller operationen av Alicias fot...

Brev om foten...

Idag fick vi brev från läkaren i Linköping angående operationen av min fot. Han har pratat med min hjärtdoktor, som i sin tur har pratat med en hjärtdoktor i Lund. De anser att operationen av min fot bör avvakta tills de definitivt kan ta ställning till om jag behöver opereras för mina hjärtbesvär eller inte. De tror att de kommer kunna ge ett slutgiltigt besked om detta under våren 2011. So we will se...

Ha koll på hjärtat

I dag har vi varit hos doktorn och gjort UL på mitt hjärta för att se hur mina två hål (mellan kammare och förmak) ser ut. De gjorde även ekg och röntgade bröstkorgen på mig. Doktorn sa att det såg ut som innan och att han tyckte att vi skulle fortsätta och avvakta och komma till baka på kontroll igen. Han skulle prata med doktorerna i Lund med. Vi kommer att få ett besked per post om vad de säger, förmodlingen tycker de lika...

Koll på hjärtat hos doktorn...

Idag har vi varit hos doktorn och gjort UL av mitt hjärta, för att se hur det är med blåsljudet. Mamma och pappa tycker att jag var jätteduktig, eftersom jag låg i en hel timme medan doktorn gjorde undersökningen. UL visade att det såg ut som innan, vilket i sin tur troligtvis innebär att det är avvakta som gäller. Doktorn ville bara rådgöra med läkare nere i Lund först innan vi kunde få ett hundra procentigt besked. Mamma och pappa drog en lättnads suck. De hoppas nämligen att det inte ska behöva bli någon operation av mitt hjärta. Efter UL bar det iväg för att röntga lungorna. Efter det gick vi och åt lunch på en uteservering i det vackra försommar vädret. Eller ja, de åt och jag sov...

Sedan bar det av hemåt.

Hej, igen!

Det var evigheter sedan som det skrevs något på denna blogg. Ja, det känns som evigheter eftersom det har hänt så väldigt mycket. Det största och mest fantastiska som har hänt, enligt mamma och pappa, är att jag har kommit till världen. Jag föddes den 12 janauri 2009 med planerat kejsarsnitt, eftersom att de trodde att jag skulle vara större än var jag var. Mammas mage växte mer än vad de hade räknat med i slutet, så MVC-sköterskan skickade mamma och pappa för UL den 8/1. Mamma och pappa skulle vara beredda med lite packning ifall det blev aktuellt redan samma dag att få ut mig i vida världen. Det var en hal dag och mamma kunde själv ha sett till att det blev födsel denna dag om hon inte hade hållt i pappa. Hon halkade nämligen, men som tur var är pappa stor och stark! På UL fick de fram att jag förmodligen skulle väga 4700g. Läkaren som undersökte mamma rekommenderade planerat kejsarsnitt, eftersom att mamma är lite trång i bäckenet. Mamma och pappa fick en tid för detta till måndagen den 12/1-2009. Jaha, så var min födelsedag helt plötsligt bestämd. Mamma och pappa tyckte att det var en märklig men samtidigt härlig känsla. Här har de gått och väntat i nio månader och helt plötsligt var det bara fyra dagar kvar tills de skulle få träffa mig. Under dessa fyra dagar funderade mamma och pappa mycket. Mamma var orolig för hur kejsarsnittet skulle gå. Men hon var också orolig för att förlossningen skulle köra igång alldeles av sig själv helt i onödan. Det visade sig nämligen att mamma var öppen en centimeter när läkaren undersökte mamma den 8/1 och så hade förvärkarna ändrat karaktär, som mamma utryckte det. Dessutom var födseln beräknad till den 14/1, så det kunde ju komma igång när som helst.

Här är den senast tagna magbilden. Tagen samma dag som jag kom till världen. Den 12 januari. Då var mamma i vecka 39 (+5):

Visst är mammas mage stor! Mamma säger att det var jobbigt i slutet. Den där magen gjorde det inte så lätt att göra saker, enligt henne! Men det var samtidigt härligt, eftersom mamma och pappa visste att de snart skulle få träffa det lilla underverket (lilla jag =)) som var där inne. Kille eller tjej? Hur skulle hon eller han se ut? Lik mamma eller pappa? Kanske lik båda eller lik någon annan i släkten? Ja, tankarna var många för mamma och pappa. I det stora hela tyckte mamma att det var underbart att vara gravid. Hon var helnöjd med sin mage och vill gärna visa den genom att ha tajta tröjor. Mamma har väl aldrig varit nöjd med sin mage förut. Det var en härlig känsla, enligt henne! Och känslan blev ännu härligare när hon kände mina rörelser där inne. Dessutom fick mamma fin och slät hy. Det som var mindre roligt under mammas graviditet var att mamma fick foglossning, vilket gjorde det svårt att röra sig och att hon hade lite ont...

Och nu till dagen med stort D =):

Mamma och pappa åkte tidigt (06:00) på måndagsmorgonen den 12 januari 2009 till BB. Här är mamma redo att ge sig iväg:

Det var med spänd förväntan som mamma och pappa gav sig iväg. Mamma var spänd för hur ryggbedövningen skulle kännas och för hur operationen skulle gå. Mamma hade ju aldrig opererats förut. Dessutom skulle mamma få vara vaken under operationen. Hur skulle hon tycka att det var? Väl framme på BB fick de vänta en stund på att få komma in på operation. Mamma fick dropp under tiden, eftersom hon inte hade ätit eller druckit på flera timmar och inte fick göra det innan operationen. Vid klockan 10 bar det iväg till operationen. Då blev mamma jättenervös. Hon hade faktiskt inte varit så farligt nervös innan, men då kom det och det rejält. Fast pappa var ett jättebra stöd. Så här fin var han under operationen: (På den här bilden hör pappa och mamma mig skrika för första gången. Det är mamma som pappa tittar på).

Klockan 10.45 kom jag ut och då hörde mamma och pappa mitt första skrik. Då visste de fortfarande inte att jag var en tjej, men sköterskan var ganska snabb med att komma fram och visa. Pappa bev mallig eftersom att han fick rätt. Han hade hela tiden sagt att det skulle bli ett "fruntimmer", som han hade uttryckt det. När mamma och pappa fått se att det var en tjej de fått följde pappa med mig och sköterskan ut ur operationssalen för att bland annat klippa av navelsträngen. Under tiden sydde läkaren ihop mamma. Här får mamma äntligen hålla i mig:

Första dygnet höll jag mamma och pappa vakna nästan hela tiden. Det var mest pappa som fick springa eftersom mamma hade ont efter operationen. Fast efter en stund kom mamma och pappa på att jag blev lugn hos mamma vid hennes bröst, trots att jag inte fick någon mat. (Mammas mjölk hade inte runnit till ännu):

Under dag två (13/1) reagerade mamma och en sköterska på att jag andades konstigt ibland. Sköterskan bad en läkare kolla mig. Det slutade med att jag hamnade uppe på "Neo", där de kunde kolla mig lite mer. Det visade sig att jag hade lågt blodsocker och vätskebrist. Jag fick dropp och blev sondmatad. Här har ni en bild på mig när jag ligger och sover med droppet och sonden i näsan:

Jag var uppe på "Neo" i fyra dagar. Mamma och pappa sprang mellan BB och "Neo". Neo låg en trappa upp. Tyvärr fanns det inga rum uppe på "Neo" som mamma och pappa kunde ta. Mamma tyckte det var tur att det fanns hiss, eftersom hon hade ont efter operationen. Det var under någon av dessa dagar som mammas mjölk rann till och då blev det både amning och sondmatning. Mamma ammade och pappa sondmatade. Här sitter pappa och myser med mig efter att jag fått mat i mig:

Som ni kanske ser på bilden så har jag fått av mig droppet här. Det är ingen inlindad hand längre. Nu trodde mamma och pappa att det bara var att vänta på att blodsockret skulle stabilisera sig hos mig och att jag skulle komma igång och äta lite mer. Fyra dagar efter min födelse (16/1) fick mamma och jag testa att vara nere på BB för att se om jag skulle klara detta med amningen. Pappa hade åkt hem för att se till att där hemma. Mamma blev orolig att hon inte skulle klara av det. Hon var ju själv. När pappa åkte hem visste inte mamma och pappa att vi skulle få testa att komma ner till BB. Hade de vetat det hade pappa aldrig åkt. Fast mamma fick jättebra stöd av personalen nere på BB. Hon tryckte på larmet när jag vaknade och så kom de och hjälpte mamma och mig med amningen. Vi hade inte riktigt hittat ett bra sätt än. Natten gick bra och morgonvikten visade plus. Så vi blev kvar nere på BB under lördagen också. Vi skulle fortsätta med fri amning och ta en morgonvikt på söndagen för att se hur det gått. Pappa kom tillbaka under lördagen och var glad för att allt fungerat bra. Lördagen och söndagen kändes som en lång väntan för mamma och pappa. De började bli hoppfulla på att få komma hem under söndagen eller måndagen, eftersom att allt fungerade bra kring amningen. Jag åt och gick upp =). Här har ni mig och pappa och mig och mamma när vi tar oss en gose- och vilstund under söndagen (som kändes som en enda lång väntan på att få träffa en läkare som skulle undersöka mig innan hemfärd):

Fast när vi väl fick träffa läkaren visade det sig att han ville att vi skulle vara kvar lite till för ett UL av mitt hjärta. Han hörde nämligen ett blåsljud. Jaha, tänkte mamma och pappa, det hade ju läkarna gjort uppe på "Neo" också och sagt att det inte var någon fara. De hade sagt att de flesta spädbarn har detta blåsljud i början och att det sedan försvinner. Fast det kanske var så att blåsljudet borde ha varit borta vid en veckas ålder? I alla fall fick vi en tid hos läkare för UL av hjärtat på måndag (19/1). Så det var bara för mamma och pappa att ställa in sig på att vi kunde bli kvar ett tag till. Fast hellre det och ha de kunniga läkarna i närheten än att de skulle vara oroliga hemma. Mamma och pappa blev ju oroliga ändå. Tänk om deras lilla Alicia skulle behöva göra en stor hjärtoperation! Hua!!!

På måndagen klocka elva bar det iväg för att göra UL av mitt hjärta. Mamma och pappa tyckte att det var intressant att se. Fast de förstod inte så mycket av det som de såg. Läkaren förklarade för dem när han var klar med undersökningen. Det visade sig att jag har ett hål mellan kamrarna i hjärtat, därav blåsljudet (VSD). Jag har också ett hål mellan förmaken (ASD). Dessa hål kommer förhoppningsvis att växa igen av sig själva. Men det som var mer akut att åtgärda just då var att trycket på det lilla kretsloppet var för högt. Mamma och pappa blev oroliga för hur det skulle gå för lilla mig, men än så länge var det ingen operation som gällde i alla fall...

Denna natt (19/1) fick mamma och pappa flytta ner till ett rum nere i kulverterna. BB behövde ha vårt rum och "Neo" hade fortfarande inga rum, förutom detta. Mamma och pappa tyckte väl att rummet var helt OK. Pappa älskade sängen. Han fick sova i en riktig säng istället för den hemska s.k sängen han hade sovit på nere på BB. Men det allra bästa hade varit att få ha ett rum i närheten av mig. Mamma var ledsen över att inte ha mig i närheten hela tiden, men samtidigt visste hon att jag var i tryggt förvar uppe på "Neo". Som tur var blev mina föräldrar erbjudna ett rum som låg vägg i vägg med mitt redan på tisdagen (20/1) och då kändes det genast bättre för mamma.

För att få bukt på trycket på det lilla kretsloppet blev jag ordinerad syrgas och vätskedrivande. De tog mycket prover på mig och gissa om jag blev ilsk när de höll fast mina fötter. I början hade de mig kopplad till apparater som skulle kolla min syrenivå och puls. Så nu var det väldigt mycket slangar att hålla reda på vid amning och vägning. Här ser ni mamma kämpa med amning plus slangar och en syrgasmask. Det var inte det lättaste och som tur var fanns det alltid någon i närheten som kunde hjälpa mamma och mig. Pappa var ofta ett stöd, men även personalen:

Det blev återigen sondmatning som komplement till amningen, eftersom jag förlorade vikt av den vätskedrivande medicinen och för att jag inte orkade äta tillräkligt av egen kraft. Jag hade nog med att "läka". Här ser ni mig och pappa i färd med att "äta" (pappa matar mat via sonden och jag ligger och halvsover samtidigt) efter att jag ätit lite hos mamma först:

Vi höll på att kämpa med vätskedrivande, syrgas m.m en hel vecka. Vi fick komma tillbaka på UL av hjärtat måndagen den 26/1. Då visade UL att allt var bra med trycket på det lilla kretsloppet. Fast nu var läkarna bekymrade över varför jag inte åt som jag skulle. Under denna vecka (v.5 2009) gjordes det mycket tester på mig för att försöka hitta förklaringen till mina tama försök vid amning. Det togs blodprover, de gjorde UL på huvudet plus en magnetröntgen. Som tur var så visade alla dessa prover att allt var bra! Men varför åt jag inte som jag skulle? Mamma och pappa började fundera på om jag helt enkelt var lat. Det var det även en av sköterskorna som trodde. Det visade sig att de hade rätt. Efter några dagar vände det och jag åt som jag skulle, men fram till dess gällde det för mamma och pappa att ha is i magen. Fast de tyckte att det kändes tryggt eftersom de hade kunnig personal i närheten hela tiden och som var noga med att följa processen. Det var ju viktigt att jag vägdes innan och efter mål, morgonvikt m.m. Söndagen den 1/2 fick mamma och pappa gå ut och gå med mig en stund. Gissa om mamma blev glad över detta!

Vi blev kvar på "Neo" till den 4/2 då vi "plötsligt" fick åka hem. Det var egentligen inget plötsligt över det, men mamma och pappa tyckte det kändes som att det gick fort i slutet. Mamma och pappa var jätteglada över att få komma hem, men det var samtidigt otäckt. Nu skulle de ju klara sig helt själva!!! Här ser ni mamma och mig utanför portarna till barnavdelningen på sjukhuset. Mamma har inte varit hemma på tre och en halv vecka och lilla jag ska få komma hem för första gången:

Mer om lilla mig kommer snart...