Jag kan flyga...

... jag är inte rädd...


Se så fint jag lyfter huvudet =)

Väl hemma...

Nu är vi tillbaka till min lilla återblick... När vi väl kom hem från "Neo" var det svinkallt i lägenheten, som mamma och pappa uttryckte det. De gick och frös hela tiden och var oroliga för att det var för kallt för mig. Vi hade ju alla vant oss vid att ha runt 30 grader, eftersom de hade det så varmt på "Neo". Pappa ringde och klagade hos dem som de hyr lägenheten av, men det hjälpte inte så mycket. Det var bara att ta på sig ordentlig, men mamma är nog mer frusen av sig än vad jag är. Det var många gånger jag fick säga ifrån för att jag var för varm. Jag behövde t.ex. inte ha dubbla tecken för då svettades jag. Fast mamma och pappa lärde sig ganska så snabbt =). Här ligger jag och grejar i pappas knä. Se vi har orange på oss båda två =):

När vi kom hem blev vi varmt välkomnade av katterna Batten och Simba. De tyckte att jag var en konstig prick så de höll sig på avstånd från mig, men inte från mina saker. Här ser ni Batten, även kallad "Uffe Puffe", ligga i min bilbarnstol (mamma och pappa fick lära sig att ställa den på högkant för att ingen av katterna skulle vara i den...):

Vid cirka en månads ålder (16/2) provar jag babysittern för första gången. Det var helt OK, men jag är lite liten. Mamma har inte kommit på att hon kan ändra på nackstödet än. Hon är nog inte så teknisk =). På bilden ser ni att jag har napp i munnen. Det är en av få gånger som jag hade det. Mamma och pappa slutade att ge mig napp, eftersom att jag de flesta gånger som de provade inte var intresserad. Varför skulle jag ha den när jag kunde få äkta vara?

När vi kom hem var det många som ville träffa mig och jag fick jättemycket fina kläder och saker av alla. TACK SÅ MYCKET!!! Här ser ni kläder som jag fått från faster. Visst är jag hipp?!

Förresten, så upptäckte jag ganska snabbt att TV:n är en spännande apparat. Här ser ni mig sitta och titta på TV (mamma vill inte att jag tittar för mycket på TV, så hon brukar vrida stolen så att jag inte kan titta på apparaten. Fast än så länge spelar det mig ingen roll. Det finns annat roligt att titta på, som lampan i taket, till exempel):

Mitt första leende gav jag mamma den 14/2 -2009. Det var på Alla hjärtans dag och mamma blev jätteglad. Hon säger att hon inte kunde få en finare Alla hjärtans dag present. Här är det första leendet som mamma lyckas fånga på bild (den 3/3 - 2009):

Redan vid 7 veckors ålder var jag på mitt första kalas. Det var Tilde som fyllde 2 år. Hon fick en klänning från oss som vi hoppas ska komma till användning. Här sitter Tilde och hennes mamma och mumsar på glass:

Mamma och pappa upptäckte ganska tidigt att jag gillar att prata. Pappa är inte ett dugg förvånad säger han, med tanke på vilken "tjattertacka" (pappas uttryck) mamma är. Fast mamma bara ler när pappa säger så, för alla vet att pappa har ganska bra munläder själv... Här ser ni mig och pappa sitta och snacka när jag är cirka 7 veckor gammal:

Tyvärr drabbas jag av en rejäl förkylning vid 8 veckors ålder, som efter två veckor utvecklas till hosta. Jag hostade så att jag tappade andan och fick kräkas slem. Mamma och pappa blev oroliga och ringde sjukvårdsupplysningen. De tyckte dels att det var otäckt när jag tappade andan, men de blev även fundersamma över om jag orkade med allt detta hostande med tanke på hjärtat. De på sjukvårdsupplysningen tyckte att vi skulle träffa en läkare så att de fick undersöka mig. Väl på sjukhuset visade det sig som tur var att det inte var någon fara och att jag kunde behandlas som vilken 10 veckors gammal bebis som helst. Jag fick andas in lite adrenalin som hjälp på traven. Adrenalinet hjälper till att vidga luftrören, vilket gör att slemmet har lättare att "rinna till". Mamma och pappa blev varnade för att det skulle bli lite värre med hostan och förkylningen innan det skulle vända och bli bättre. Man kan lugnt påstå att det blev så! Jag tappade till med orken att äta och mamma och pappa blev oroliga. När det var som värst bestämde de sig för att åka med mig till sjukhuset dagen efter om det inte vände. Här ser ni mig när jag är sjuk:

Fast som tur var blev jag bättre. Jag fick tillbaka orken att äta och hostan och förkylningen försvann successivt. Till mammas och pappas glädje började jag återigen att gå upp i vikt också. På denna bild är jag fortfarande lite förkyld, men mycket piggare:

Titta vad jag kan! Jag sitter nästan helt själv. Denna bild är tagen på min 3 månaders dag (12/4 -2009). Visst är jag duktig!

Nog för denna gång. Vi ses snart igen! Hej svejs!

FYRA MÅNADER

Här ser ni mig och "Uffe puffe" sitta och leka på min fyra månaders dag (12/5). Mamma och pappa kan inte fatta att jag redan är så stor. De tycker att tiden går så fort. Jag tycker nog mest att de snackar en massa goja. Lev här och nu!

GRATTIS MOSTER IDA!

Grattis moster på din 29-års dag

önskar

Alicia, Sofia & Totte

GRATTIS MORFAR!

Grattis morfar på din 56-års dag!

önskar

Alicia, Sofia & Totte

GRATTIS PÅ DIN FÖDELSEDAG, MAMMA!

Hej, igen!

Det var evigheter sedan som det skrevs något på denna blogg. Ja, det känns som evigheter eftersom det har hänt så väldigt mycket. Det största och mest fantastiska som har hänt, enligt mamma och pappa, är att jag har kommit till världen. Jag föddes den 12 janauri 2009 med planerat kejsarsnitt, eftersom att de trodde att jag skulle vara större än var jag var. Mammas mage växte mer än vad de hade räknat med i slutet, så MVC-sköterskan skickade mamma och pappa för UL den 8/1. Mamma och pappa skulle vara beredda med lite packning ifall det blev aktuellt redan samma dag att få ut mig i vida världen. Det var en hal dag och mamma kunde själv ha sett till att det blev födsel denna dag om hon inte hade hållt i pappa. Hon halkade nämligen, men som tur var är pappa stor och stark! På UL fick de fram att jag förmodligen skulle väga 4700g. Läkaren som undersökte mamma rekommenderade planerat kejsarsnitt, eftersom att mamma är lite trång i bäckenet. Mamma och pappa fick en tid för detta till måndagen den 12/1-2009. Jaha, så var min födelsedag helt plötsligt bestämd. Mamma och pappa tyckte att det var en märklig men samtidigt härlig känsla. Här har de gått och väntat i nio månader och helt plötsligt var det bara fyra dagar kvar tills de skulle få träffa mig. Under dessa fyra dagar funderade mamma och pappa mycket. Mamma var orolig för hur kejsarsnittet skulle gå. Men hon var också orolig för att förlossningen skulle köra igång alldeles av sig själv helt i onödan. Det visade sig nämligen att mamma var öppen en centimeter när läkaren undersökte mamma den 8/1 och så hade förvärkarna ändrat karaktär, som mamma utryckte det. Dessutom var födseln beräknad till den 14/1, så det kunde ju komma igång när som helst.

Här är den senast tagna magbilden. Tagen samma dag som jag kom till världen. Den 12 januari. Då var mamma i vecka 39 (+5):

Visst är mammas mage stor! Mamma säger att det var jobbigt i slutet. Den där magen gjorde det inte så lätt att göra saker, enligt henne! Men det var samtidigt härligt, eftersom mamma och pappa visste att de snart skulle få träffa det lilla underverket (lilla jag =)) som var där inne. Kille eller tjej? Hur skulle hon eller han se ut? Lik mamma eller pappa? Kanske lik båda eller lik någon annan i släkten? Ja, tankarna var många för mamma och pappa. I det stora hela tyckte mamma att det var underbart att vara gravid. Hon var helnöjd med sin mage och vill gärna visa den genom att ha tajta tröjor. Mamma har väl aldrig varit nöjd med sin mage förut. Det var en härlig känsla, enligt henne! Och känslan blev ännu härligare när hon kände mina rörelser där inne. Dessutom fick mamma fin och slät hy. Det som var mindre roligt under mammas graviditet var att mamma fick foglossning, vilket gjorde det svårt att röra sig och att hon hade lite ont...

Och nu till dagen med stort D =):

Mamma och pappa åkte tidigt (06:00) på måndagsmorgonen den 12 januari 2009 till BB. Här är mamma redo att ge sig iväg:

Det var med spänd förväntan som mamma och pappa gav sig iväg. Mamma var spänd för hur ryggbedövningen skulle kännas och för hur operationen skulle gå. Mamma hade ju aldrig opererats förut. Dessutom skulle mamma få vara vaken under operationen. Hur skulle hon tycka att det var? Väl framme på BB fick de vänta en stund på att få komma in på operation. Mamma fick dropp under tiden, eftersom hon inte hade ätit eller druckit på flera timmar och inte fick göra det innan operationen. Vid klockan 10 bar det iväg till operationen. Då blev mamma jättenervös. Hon hade faktiskt inte varit så farligt nervös innan, men då kom det och det rejält. Fast pappa var ett jättebra stöd. Så här fin var han under operationen: (På den här bilden hör pappa och mamma mig skrika för första gången. Det är mamma som pappa tittar på).

Klockan 10.45 kom jag ut och då hörde mamma och pappa mitt första skrik. Då visste de fortfarande inte att jag var en tjej, men sköterskan var ganska snabb med att komma fram och visa. Pappa bev mallig eftersom att han fick rätt. Han hade hela tiden sagt att det skulle bli ett "fruntimmer", som han hade uttryckt det. När mamma och pappa fått se att det var en tjej de fått följde pappa med mig och sköterskan ut ur operationssalen för att bland annat klippa av navelsträngen. Under tiden sydde läkaren ihop mamma. Här får mamma äntligen hålla i mig:

Första dygnet höll jag mamma och pappa vakna nästan hela tiden. Det var mest pappa som fick springa eftersom mamma hade ont efter operationen. Fast efter en stund kom mamma och pappa på att jag blev lugn hos mamma vid hennes bröst, trots att jag inte fick någon mat. (Mammas mjölk hade inte runnit till ännu):

Under dag två (13/1) reagerade mamma och en sköterska på att jag andades konstigt ibland. Sköterskan bad en läkare kolla mig. Det slutade med att jag hamnade uppe på "Neo", där de kunde kolla mig lite mer. Det visade sig att jag hade lågt blodsocker och vätskebrist. Jag fick dropp och blev sondmatad. Här har ni en bild på mig när jag ligger och sover med droppet och sonden i näsan:

Jag var uppe på "Neo" i fyra dagar. Mamma och pappa sprang mellan BB och "Neo". Neo låg en trappa upp. Tyvärr fanns det inga rum uppe på "Neo" som mamma och pappa kunde ta. Mamma tyckte det var tur att det fanns hiss, eftersom hon hade ont efter operationen. Det var under någon av dessa dagar som mammas mjölk rann till och då blev det både amning och sondmatning. Mamma ammade och pappa sondmatade. Här sitter pappa och myser med mig efter att jag fått mat i mig:

Som ni kanske ser på bilden så har jag fått av mig droppet här. Det är ingen inlindad hand längre. Nu trodde mamma och pappa att det bara var att vänta på att blodsockret skulle stabilisera sig hos mig och att jag skulle komma igång och äta lite mer. Fyra dagar efter min födelse (16/1) fick mamma och jag testa att vara nere på BB för att se om jag skulle klara detta med amningen. Pappa hade åkt hem för att se till att där hemma. Mamma blev orolig att hon inte skulle klara av det. Hon var ju själv. När pappa åkte hem visste inte mamma och pappa att vi skulle få testa att komma ner till BB. Hade de vetat det hade pappa aldrig åkt. Fast mamma fick jättebra stöd av personalen nere på BB. Hon tryckte på larmet när jag vaknade och så kom de och hjälpte mamma och mig med amningen. Vi hade inte riktigt hittat ett bra sätt än. Natten gick bra och morgonvikten visade plus. Så vi blev kvar nere på BB under lördagen också. Vi skulle fortsätta med fri amning och ta en morgonvikt på söndagen för att se hur det gått. Pappa kom tillbaka under lördagen och var glad för att allt fungerat bra. Lördagen och söndagen kändes som en lång väntan för mamma och pappa. De började bli hoppfulla på att få komma hem under söndagen eller måndagen, eftersom att allt fungerade bra kring amningen. Jag åt och gick upp =). Här har ni mig och pappa och mig och mamma när vi tar oss en gose- och vilstund under söndagen (som kändes som en enda lång väntan på att få träffa en läkare som skulle undersöka mig innan hemfärd):

Fast när vi väl fick träffa läkaren visade det sig att han ville att vi skulle vara kvar lite till för ett UL av mitt hjärta. Han hörde nämligen ett blåsljud. Jaha, tänkte mamma och pappa, det hade ju läkarna gjort uppe på "Neo" också och sagt att det inte var någon fara. De hade sagt att de flesta spädbarn har detta blåsljud i början och att det sedan försvinner. Fast det kanske var så att blåsljudet borde ha varit borta vid en veckas ålder? I alla fall fick vi en tid hos läkare för UL av hjärtat på måndag (19/1). Så det var bara för mamma och pappa att ställa in sig på att vi kunde bli kvar ett tag till. Fast hellre det och ha de kunniga läkarna i närheten än att de skulle vara oroliga hemma. Mamma och pappa blev ju oroliga ändå. Tänk om deras lilla Alicia skulle behöva göra en stor hjärtoperation! Hua!!!

På måndagen klocka elva bar det iväg för att göra UL av mitt hjärta. Mamma och pappa tyckte att det var intressant att se. Fast de förstod inte så mycket av det som de såg. Läkaren förklarade för dem när han var klar med undersökningen. Det visade sig att jag har ett hål mellan kamrarna i hjärtat, därav blåsljudet (VSD). Jag har också ett hål mellan förmaken (ASD). Dessa hål kommer förhoppningsvis att växa igen av sig själva. Men det som var mer akut att åtgärda just då var att trycket på det lilla kretsloppet var för högt. Mamma och pappa blev oroliga för hur det skulle gå för lilla mig, men än så länge var det ingen operation som gällde i alla fall...

Denna natt (19/1) fick mamma och pappa flytta ner till ett rum nere i kulverterna. BB behövde ha vårt rum och "Neo" hade fortfarande inga rum, förutom detta. Mamma och pappa tyckte väl att rummet var helt OK. Pappa älskade sängen. Han fick sova i en riktig säng istället för den hemska s.k sängen han hade sovit på nere på BB. Men det allra bästa hade varit att få ha ett rum i närheten av mig. Mamma var ledsen över att inte ha mig i närheten hela tiden, men samtidigt visste hon att jag var i tryggt förvar uppe på "Neo". Som tur var blev mina föräldrar erbjudna ett rum som låg vägg i vägg med mitt redan på tisdagen (20/1) och då kändes det genast bättre för mamma.

För att få bukt på trycket på det lilla kretsloppet blev jag ordinerad syrgas och vätskedrivande. De tog mycket prover på mig och gissa om jag blev ilsk när de höll fast mina fötter. I början hade de mig kopplad till apparater som skulle kolla min syrenivå och puls. Så nu var det väldigt mycket slangar att hålla reda på vid amning och vägning. Här ser ni mamma kämpa med amning plus slangar och en syrgasmask. Det var inte det lättaste och som tur var fanns det alltid någon i närheten som kunde hjälpa mamma och mig. Pappa var ofta ett stöd, men även personalen:

Det blev återigen sondmatning som komplement till amningen, eftersom jag förlorade vikt av den vätskedrivande medicinen och för att jag inte orkade äta tillräkligt av egen kraft. Jag hade nog med att "läka". Här ser ni mig och pappa i färd med att "äta" (pappa matar mat via sonden och jag ligger och halvsover samtidigt) efter att jag ätit lite hos mamma först:

Vi höll på att kämpa med vätskedrivande, syrgas m.m en hel vecka. Vi fick komma tillbaka på UL av hjärtat måndagen den 26/1. Då visade UL att allt var bra med trycket på det lilla kretsloppet. Fast nu var läkarna bekymrade över varför jag inte åt som jag skulle. Under denna vecka (v.5 2009) gjordes det mycket tester på mig för att försöka hitta förklaringen till mina tama försök vid amning. Det togs blodprover, de gjorde UL på huvudet plus en magnetröntgen. Som tur var så visade alla dessa prover att allt var bra! Men varför åt jag inte som jag skulle? Mamma och pappa började fundera på om jag helt enkelt var lat. Det var det även en av sköterskorna som trodde. Det visade sig att de hade rätt. Efter några dagar vände det och jag åt som jag skulle, men fram till dess gällde det för mamma och pappa att ha is i magen. Fast de tyckte att det kändes tryggt eftersom de hade kunnig personal i närheten hela tiden och som var noga med att följa processen. Det var ju viktigt att jag vägdes innan och efter mål, morgonvikt m.m. Söndagen den 1/2 fick mamma och pappa gå ut och gå med mig en stund. Gissa om mamma blev glad över detta!

Vi blev kvar på "Neo" till den 4/2 då vi "plötsligt" fick åka hem. Det var egentligen inget plötsligt över det, men mamma och pappa tyckte det kändes som att det gick fort i slutet. Mamma och pappa var jätteglada över att få komma hem, men det var samtidigt otäckt. Nu skulle de ju klara sig helt själva!!! Här ser ni mamma och mig utanför portarna till barnavdelningen på sjukhuset. Mamma har inte varit hemma på tre och en halv vecka och lilla jag ska få komma hem för första gången:

Mer om lilla mig kommer snart...